kimberlyb

jag och h var på akuten i går hela jävla kvällen och natten.
vi kom hem vid halv fyra.
är så sjukt trött och förbannad på vårat jävla sjukhus system.
jag känner ingen starkare människa än h.
jag är så jävla glad att vi träffades igen, vi lekte när vi var små.
så träffades vi av en slump förra sommaren.
och i dag bor vi grannar och ända sen vi böja umgås känner jag mig inte ensam längre.
hennes starkhet ger mig så mycket energi.
för två år sen fick h cancer, dem tog bort det men i höstas hade dem hittat metastaser i lugnorna.
hon är två år äldre än mig, det är så jävla sjukt.
dem har opererat bort halva hennes lugna och hon går på cellgifter i dag.
jag kan aldrig tänka mig in i hennes situation.
men sen när vi har börjat hänga och snacka typ dagligen så, var et längesen jag mig ensam.
jag går ont i hjärtat när hon säger.
vi är så unga och måste gå igenom allt skit.
jag kommer aldrig veta hur hon känner, men något som jag förstår henne är den jävla ångegsten som gör så ont i själen.
och alla biverkingar.
våra hem är två stora apotek!
jag är så glad att jag har henne och kommer finnas för henne till 120%.